Kyrka & Katedral

8 December 2013 

 Glad andra advent! Jag har firat kyrkligt.

Dagen började alltså med dagens adventsgudstjänst, som var ett kaos helt i sig själv. Söndagsskolans alla barn hade sitt Luciatåg idag, och det var det roligaste på länge. Johanna och jag satt allvarligt talat och skrattade i kyrkbänken, det var så fint att titta på alla små Lucior o tomtar o föräldrar o alla som var så oerhört involverade i det här fantastiska Luciatåget. De många minnen som kom över en från den gamla dagistiden hade kanske också lite med saken att göra...

Vi spenderade ett par timmar i caféet nere under kyrkan, Johanna bläddrade förstrött i tidningar, och jag skrev dagbok. Vi har blivit väldigt vana vid att hänga i kyrkan, och vräkte oss i varsin soffa, med fötterna uppe och kuddar bakom ryggen, efter att ha sparkat av oss skorna. Johanna & Jessica är ungefär lika med Sirius & James.

Efter en ordentlig skurning av vår lägenhet, där vi återigen blev förbluffade över att ingen annan i hela England tycks kunna städa så att saker faktiskt blir rent (var är Petunia Dursley när man behöver henne?), totade jag runt i våra rum en liten stund, och gjorde en första provpackning av min väska. Jag har i tanken redan flyttat härifrån nu, och nästan hunnit bli lite stressad att jag inte är klar att åka redan. En vecka kvar, Jess, en hel vecka. Packade i alla fall min ena väska.

Sedan plockade jag med mig min Luciakasse, och gav mig iväg till Southwark Cathedral nära London Bridge. Det är en jättevacker katedral som jag gärna skulle promenerat runt lite mer i, men för mig liksom för resten av kören, gällde förstås ett kvickt genrep och en enkel kontroll av uppställning, ingång och utgång, och sedan ombyte. Jag strök mitt Lucialinne och tryckte på mig den gröna tärnkronan ännu en gång, och vi väntade sedan under lite småmysigt tissel och tassel på att få tåga in i kyrkan. Katedralen var full med folk som kommit för gudstjänsten, och vårt Luciatåg var förstås höjdpunkten av den (och nej, det säger jag inte för att skryta. Det var att konstatera ett faktum). Southwark Cathedral har en helt annan akustik än kyrkan i Brighton, och våra röster klingade mycket vackert, utan att man behövde koncentrera sig på samma sätt. Det var till och med så att jag fick påminna mig själv om att inte stå och drömma bort mig i sången och njuta själv, utan fortfarande sjunga strukturerat - Carina sade det innan vi började också, att vi trots allt inte sjunger för vår egen skull, utan för församlingens. Det var i alla fall väldigt roligt att sjunga när det lät så bra, även om jag tyckte att vi som helhet gjorde ett par småfel här och där. En alldeles för stor gemensam inandning i någon sång, ett litet stämfel, inte riktigt balanserat vid något ställe. Det visade sig senare att jag var ensam om att vara så kritisk. Carina var jättenöjd, den engelske kantorn imponerad, kören salig, och publiken beundrande. Så det gick antagligen bättre än jag erkände. Roligt var det i alla fall.

När jag gick därifrån låste vaktmästaren redan dörrarna, och jag frågade om den katt jag sett stryka omkring inne i katedralen. Bodde den där, eller skulle han släppa ut den? Den släpptes ut, och gick sedan sökande framför dörrarna, och jamade dystert och hoppades på att få komma in. Jag talade med den en liten stund, och för första gången sedan jag flyttade till London kunde jag känna ett annat London, som jag också gärna önskat se. Det historiska London, det verkligt gamla historiska London som fanns en gång men inte längre, det kändes väldigt nära, när det bara var jag, katten, katedralen, och den mörka kvällen. Säkert har andra katter bott i kyrkan under århundradenas lopp, och det kändes den stunden. Sedan åkte jag hem och kilade in på ett fik och köpte med mig en varm chai latte för min hårt jobbande hals, och uppslukades av den moderna världen igen.