måndag 16 december 2013

Febrig i St. Paul's

13 December 2013 

Två saker är idag: FREDAG DEN TRETTONDE, göm din man och era barn! Och världspremiären av The Hobbit: The Desolation of Smaug. Jag tog egentligen inte så stor del av någotdera.


Istället hängde jag hemma hela förmiddagen, och klunkade te i enorma mängder, och hoppades att värktabletterna gjorde sitt. Jag var fortfarande lite febrig när jag gav mig ut i dagens blåsiga London. Satt nere i tunnelbanan och tänkte på ingenting när en ganska liten, men ganska tjock tant kom insnubblande och satte sig på mig. Det var jätteroligt. Jag, hennes man, och en kille som givit upp sitt säte för hennes skull hjälpte henne tillrätta. "Oh, I am so sorry, dear, are you alright?" frågade hon mig, och jag log att jag var okej. Hon hade inte direkt haft en benig rumpa, så det gick bra.

När jag gick till St. Paul's blev jag attackerad i ansiktet, och hoppade ungefär fyra meter upp i luften och skrek. När jag landade igen insåg jag att det varit ett stort lönnlöv som kommit flygande mot mig. Lätträdd + feber + höst är tydligen lika med inte så toppen. Who knew.

Vi repeterade större delen av eftermiddagen i den stora katedralen. Jag har varit i vackra katedraler innan, och tycker mycket om det också (gotiska katedraler är ju helt otroligt vackra och fascinerande) men inte i St. Paul's. Tyvärr var jag lite för trött och hade lite för mycket huvudvärk för att kunna uppskatta landskapet. Det var ändå roligt att öva där, med nyfikna turister som satte sig ned för att lyssna en stund, och med avbrott varje heltimme då de hade bön.

Efter middag på The Scandinavian House och intag av nya värktabletter var jag på bättre humör, och stod redo, i lusselinne, med krans på huvudet, och ljus i handen. Luciakören satt längst bak i katedralen och väntade på sin tur, medan ett par olika präster höll i gudstjänsten, ömsom på engelska och ömsom på svenska. Jag blev plötsligt lite nervös när St. Paul's Cathedral Choir ledde församlingen i lite olika, traditionella engelska hymner - det var en fantastisk kyrkokör, med tillägg av gosskör, och lät himmelskt sådär i allmänhet. Ribban låg med andra ord ganska så högt för oss. (Att komma efteråt med "Staffan var en stalledräng... lalala..." kändes lite b, faktiskt). Men det gick bra. Vi ställde upp oss bakom dopfunten, och tågade in i den nedsläckta katedralen, ställde upp framför altaret, och det var riktigt roligt, och enligt de som lyssnade var det också riktigt bra. Vi hade hjälp av en kändis i den svenska operavärlden, barytonen John Kinell, som medverkade som solist på två nummer. För första gången var vi uppställda ganska utspritt mellan stämmorna, och jag hörde ungefär den Lucia som församlingen hörde. Det vill säga, jag stod så att jag hörde alla stämmor, och det var fint. Det var också riktigt roligt. Jag hade hela tiden innan tänkt mig Effie Trinkets visdomsord:



Men det behövdes inte riktigt. Mina ögon glittrade ändå. Att gå Luciatåg är ju helt underbart.

Framför allt när man efteråt får beröm från olika personer, som nöjda kommer fram, och när man kan få mysiga kramar från sina glada vänner som kommit och tittat, och när man ser att Rosies familj varit där, och går dit och tjuvar till sig lite extragos med sin bebis som man egentligen redan sagt hejdå till.

Inte riktigt lika effektfull i elektriskt ljus, men i alla fall...

Johanna är Frihetsgudinnan i Tärnversion, och jag, eh, gillar frihet. Vi är fina.


Med Andrea och Johanna gick jag sedan och mumsade sushi på yo! Sushi, och efteråt tog vi en drink och åt efterrätt på TGIFriday. Det utvecklades till en bra kväll trots feber, med andra ord. Adrenalinet från Luciatåget höll mig på gott humör i flera timmar.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar