Idag gick jag runt i min svarta höstkappa, som familjen tagit med sig till mig. Den är det bästa, jag har verkligen saknat den. Bring on the autumn and the cold, I'm ready now!
Vi tog en långpromenad genom Kensington Gardens bort till Notting Hill, och vidare längs Portobello Road Market. Som utlovat tog jag med familjen till den mysiga East Pizza, och det var precis så uppskattat som jag hade hoppats! Vi hade dessutom ett väldigt vackert höstväder, och det verkar som att åtminstone en del träd här i London har börjat fatta grejen med att klorofyllet nu ska börja försvinna, för att ge rum åt vackra Gryffindorlöv, i rött och guld. Precis så här vill jag ha hösten:
(Fast ibland vill jag att det ösregnar och stormar också).
På eftermiddagen blev det dags att åka bort till Arsenal, och gå in på den mäktiga hemmaarenan för just det laget. Min käre far är mycket förtjust i att titta på fotboll, och hade bjudit resten av oss på en ligamatch mellan Arsenal och Liverpool. Att gå och fysiskt titta på brittisk fotboll är jätteroligt, man rycks med något otroligt av den underbara atmosfären. Vi satt idag på kortsidan i Arsenals klack, och precis bakom oss hade vi ett glatt gäng killar som var sådär charmigt "blåst passionerade", ett uttryck Johanna myntade under matchen som jag blivit lite kär i. De sjöng entusiastiskt att Arsenal var "On top of the league, top of the league, top of the league!" och vi beundrade så deras musikaliska talang i låtar som "Arsenaaaal, Aresenaaal, Arseeenaaaaaaal!" De kanske inte var de mest melodiösa låtarna, men vi sjöng med så gott vi kunde, och hejade på laget. Det var en bra match också, och extra roligt var det förstås att vinsten faktiskt gick till Arsenal.
Efter denna triumf gick vi en lång promenad bort till en tunnelbanestation som inte var helt extremt packad med fotbollsfans, och åkte bort till Soho, där vi följde den tradition vi har med att äta "pekinganka". Inte riktig pekinganka, för tydligen tar det evigheter att fixa, men sådana strimlor som man lägger i söta små pannkakor och njuter av med sås, purjolök, och gurka. Nom nom nom. Det hade jag längtat efter ganska mycket! Vi åt även annan kinesisk mat, och jag kände mig kulturenlig där jag satt med matpinnarna i ena handen och risskålen i den andra.
På kvällen kramade jag om min familj och insåg hur mycket jag ogillar att säga hejdå, för det är bara allmänt jobbigt. Jag vill bo kvar i London till december, precis som vi planerar att göra, men jag saknade min familj så snart jag steg utanför deras hotellrum, och kunde inte hålla mig från att snyfta lite på vägen hem. Det är jobbigt att säga hejdå till folk, även om man ska se dem snart igen, och trots vi med dagens fenomenala teknik kan ses på internätet mest hela tiden. Så jag satte lurar i öronen och lyssnade på musik, och försökte ignorera hur liten jag kände mig. Jag ska trots allt bo hemma hela våren, jag kommer kunna krama min familj en massa då. Och även om den sista kvällen var jobbig i och med att de åker ifrån mig imorgon, så har det varit helt underbart att familjen faktiskt har varit här på besök!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar